En sak som jag ser framemot att resa tillbaka till Sverige är själva resan, det är ett äventyr i sig, minst sagt.

När jag reste hem över jul så stötte jag på problem både på dit och tillbaka vägen.

På dit vägen blev min flygbuss försenad och jag fick sammanlagt 40 minuter på mig, från att hoppa av bussen till att planet skulle gå. Det var första gången jag flög ensam och jag flög från Europas tredje största flygplats, Frankfurt alltså. Men ni kan nog inte ens tänka er hur lättad och hur underbart skönt det faktiskt var att sedan sitta på planet och känna att man klarat det där. Klarat att checka in, gått igenom handbagagesaken och allt det där, på en tysk flygplats dessutom, kan inte ett ord tyska. Inte ens många vuxna kan säga att de har flygit helt ensamma.

Sedan på tillbaka vägen så drabbades jag nog av ett mycket större problem, min resväska försvann. Fick i stort sett panik eftersom de ställde till så sjukt mycket problem. Väntade ca 2.5 timmar på att väskan skulle komma, kvinnan sa gång på gång "fem minuter kvar, tio minuter kvar, har den inte kommit än? Den kommer om tio minuter". Tillslut fick jag ge min adress och skynda mig till flygbussen. Ännu mer tur var väl att jag tagit datan och kameran i handbagaget. Dock fick jag göra en omväg till värdfamiljen och hämta sängkläder, kläder (vilket jag inte hade mycket av, de mesta hade jag tagit med till Sverige) och annat användbart innan jag fick gå och äta middag. När jag åt middag den dagen, då hade jag inte ätit på tolv timmar innan, och till frukost hade jag bara ätit någon macka.

Denna gång så ska jag åka till Baden-Baden Karlsruhe eller vad den heter. En liten flygplats, den flygplats som jag landade i slutet av augusti 2010. Får ta mig dit själv, om de blir buss eller tåg vet vi inte än. Kommer åka på en fredag så jag kommer ta väskan från internatet och sticka på en gång, sedan kommer jag tillbaka på en fredag och sover helgen hos värdfamiljen antar jag. Efter det är det bara en månad och tio dagar kvar i Frankrike, sedan är de slut.

Har ingen aning om hur det kommer kännas ärligt talat, fast det är kanske inte så konstigt eftersom det är så lång tid dit, det enda jag vet är att tårarna kommer rinna när jag ser våran vackra Subaru köra runt i Barr, det kommer bli det bästa av två världar. Jag kommer få tillfället att visa mina föräldrar vad jag gjort under dessa månader, visa den goda alsasiska maten, visa vilka korridorer jag har gått så många gånger upp och ner, visa mitt rum som jag sovit så många nätter i, handfatet där jag tvättat ansikte, mun och händer så många gånger. Det kommer definitivt bli något väldigt speciellt och jag ser verkligen framemot det, ser framemot att vara den som kommer lära mina föräldrar något, vara den som kan, istället för den som inte kan och som inte vet.

Ja, lite tankar bara :)