Igår hade (har?) jag varit här i tre veckor. Det är lite konstigt, för jag får fortfarande infall av att jag faktiskt befinner mig i Frankrike, för det är fortfarande så otroligt!

Att jag faktiskt sitter här, i min nya säng, i mitt nya rum hos en familj som jag endast har känt i tre veckor.
Om man tänker på det, så det är helt sjukt underbart hur underbara främlingar kan vara! Dessa tre främlingar tog emot mig, en total främling som inte ens kan deras moderspråk, med en öppen famn! Jag känner och kommer känna sådan underbar tacksamhet till denna familj!

Innan jag åkte så kände jag också denna känsla som jag fortfarande känner, att det är så sjukt overkligt att jag faktiskt satte mig på ett plan med hela mitt liv i några resväskor och åkte till ett helt okänt land med ett nästan okänt språk för att bo här i 10 månader. Ganska fantastiskt ändå. Känslan av att hela mitt liv här nere, får plats i mina två resväskor är ganska mäktig. Man känner sig faktiskt väldigt med den känslan i bakhuvudet, känns som om eftersom jag klarat det här nu i tre veckor, så skulle jag nog klara att åka till vilket land som helst, ensam, i alla fall tre veckor. Fast nej, det skulle jag inte. För i ett annat land så skulle det inte vänta en säng varje kväll, eller mat på bordet varje dag. Nej, jag tror nog att jag stannar i Frankrike va.

Men det är lite kul, för som sagt så känns det fortfarande väldigt overkligt att jag faktiskt är här. Jag trodde att denna overklighetskänsla skulle försvinna när jag väl kom fram, men nej, den är fortfarande kvar. Jag är nyfiken på hur länge den kommer stanna.
För jag tycker inte riktigt om den, för det känns som om detta bara är en dröm, och att jag närsomhelst kommer vakna upp i min egen säng, och det vill jag inte! Jag vill verkligen klara detta år, jag vill vara flickan som flyttade hemifrån till det okända landet när hon var 17. Det är det verkligen inte alla som har gjort. Jag vill för en gångs skull vara unik.